Längtan är alltid stark, även när jag inte är det.

Längtan efter livet...

•

Mina tankar och skrivna ord vill jag just nu behålla nära mitt hjärta, 

osynliga för omvärlden,

liksom jag själv önskar vara.

Känn ingen oro.

Jag har det bra, trots allt.

•

Vi möts igen.

•

Tills dess:

Varma kramar & tankar till er alla!

Ni fina vänner berikar mitt liv.

 

 

Jag har social fobi...
Eller social ångest som det mer passande även heter.
Och jag hatar det!

Jag hatar att jag inte kan leva utan mina piller varje dag. Och jag hatar att pillrerna bara hjälper delvis. Jag hatar att ingen hel lindring finns att finna. Jag hatar ångesten. Jag hatar isoleringen det skapar. Jag hatar ensamheten. Jag hatar olustkänslorna. Jag hatar nedstämdheten. Jag hatar den eviga väntan på hjälp. Jag hatar livet jag har, och jag hatar intet som väntar bakom självmordstankarna. Jag hatar mig själv!

Jag är en tålmodig människa, men hur jävla länge ska det vara så här?!
Jag är så jävla less på den här skiten! Så less på att leva i skuggan av mig själv. Så less på att få ångest som sliter i min kropp över skitsaker!
Flera år är som bortblåsta... förspillda i ångest och isolering. Flera år utan tillfrisknande. Vad är det för jävla fel på mig som aldrig kan ta mig ur detta? Förspillda år som förvandlat insikten om sjukdomen till självförakt.

Hur föreställer du dig tiden?
Ser du ditt liv framför dig som en cirkel från födelse till död? Eller som en rak tidslinje framåt? Eller på något annat vis?

Det mesta i livet går i cykler, men ändå tar den dig framåt mot något nytt.
Nog för att man kan uppfatta att cirkeln sluts från födelse till död, men det är ändå inte samma plats man befinner sig på... inte själsligt... inte tidsmässigt...

Kanske är det så att själva tiden är en rak linje, som livet i cirklar ringlar sig fram efter.
Som ormen på trädgrenen.

Dom ständigt återkommande årstiderna är som en trygg rutin i livet. Och kalenderdagarna. Men allt det gör även att man kan känna leda och tristess. Ett ekorrhjul. Efter några varv så går det på rutin. Rutiner som får en själv att gå på rutin. Tillslut står man där och ser på tiden som förflutit, och märkena den lämnat kvar på livet. Vart tog tiden vägen? Var befann jag mig under tiden? Har man inte ögonen med sig efter resans gång, så upptäcker man först när man tittar upp att något saknas... Vad har jag fyllt tiden med egentligen? Ger jag mina medmänniskor det jag vill ge dom? Ger jag mig själv det jag vill ha? Är det här jag vill befinna mig?

Man tänker "Åh, nu är det 1 januari igen" (jag överlevde visst ett år till) istället för "Åh, nu är det en helt ny dag".

Idag är det lördag. Imorgon söndag. Sedan kommer måndag. Varje måndag är lik alla andra måndagar, men olik söndagar. Medans varje söndag är lik alla andra söndagar, men olik onsdagar. Om man hårdför det hela lite...
En torsdag kan aldrig komma dagen efter en måndag. Och däri ligger väl tryggheten. Tiden är utstakad framför oss. Förutsägbar. På något sätt så invaggas man i föreställningen att dagarna, veckorna och månaderna framför oss är en igenkännbar familjär tid... När den i själva verket är helt ny.

1425 måndagar hittills...

Vad har jag gjort för vettigt under alla dom måndagarna? Hur många av 1425 stycken var verkligen meningsfulla? Och hur många förflöt obemärkta förbi?
Och alla tisdagar? Alla andra dagar?

Vill jag att dom närmaste 10 åren ska bestå av ca 521 snarlika måndagar, ca 521 snarlika tisdagar, osv... eller av 3653 helt nya oformade dagar, ännu inte namngivna?

Istället för att tänka "Idag är det söndag" när jag vaknar imorgon, så kan jag tänka "Idag är det min 9995:te dag på jorden - en helt ny dag som jag aldrig tidigare har haft!"

Nyår får en osökt att reflektera lite extra över tiden, och det som försiggås under den: livet. Själva nyår är inte så märkvärdigt för mig. Det är under årets alla andra dagar som det verkligt intressanta egentligen sker.

Under vissa perioder i livet tycker man sig stå still på samma ställe... Det är först efteråt man upptäcker att tiden inte stannade med en.
Ibland vill man bara kunna trycka på paus-knappen, eller kliva av och vistas i ett icke-existerande tillstånd ett tag.
Den kan vara ytterst plågsam.
Men även verka lindrande.
Viktigast av allt: den blir vad jag väljer att fylla den med.

Förnyelse... Det borde man påbörja med en gång när lusten kommer. Inte vänta tills ett visst datum. Målsättningar... Varje dag är ett mål i sig. Firande... Dagen jag kom till insikt om något för mig, i mitt liv, viktigt - den dagen borde firas där och då!

Den nya tiden börjar inte den 1 januari varje år. Den börjar nu!

Ibland tror jag inte att myndigheter består av arbetande människor... utan av förprogrammerade robotar som matas med instruktioner från högre ort som slaviskt följs. Själv ligger man där på transportbandet, och rullas fram och tillbaka. En snabb bedömning och granskning utförs av robotorna där dom står på rad vid bandet, för att sedan sortera en till rätt låda. Man vet inte om man kommer att kasseras eller få en sån där "ok"-stämpel i baken...
 
Man skulle behöva vara en robot själv... känslolös... Allt skulle vara så mycket enklare då...