Längtan är alltid stark, även när jag inte är det.

Längtan efter livet...

•

Mina tankar och skrivna ord vill jag just nu behålla nära mitt hjärta, 

osynliga för omvärlden,

liksom jag själv önskar vara.

Känn ingen oro.

Jag har det bra, trots allt.

•

Vi möts igen.

•

Tills dess:

Varma kramar & tankar till er alla!

Ni fina vänner berikar mitt liv.

 

 

Jag har social fobi...
Eller social ångest som det mer passande även heter.
Och jag hatar det!

Jag hatar att jag inte kan leva utan mina piller varje dag. Och jag hatar att pillrerna bara hjälper delvis. Jag hatar att ingen hel lindring finns att finna. Jag hatar ångesten. Jag hatar isoleringen det skapar. Jag hatar ensamheten. Jag hatar olustkänslorna. Jag hatar nedstämdheten. Jag hatar den eviga väntan på hjälp. Jag hatar livet jag har, och jag hatar intet som väntar bakom självmordstankarna. Jag hatar mig själv!

Jag är en tålmodig människa, men hur jävla länge ska det vara så här?!
Jag är så jävla less på den här skiten! Så less på att leva i skuggan av mig själv. Så less på att få ångest som sliter i min kropp över skitsaker!
Flera år är som bortblåsta... förspillda i ångest och isolering. Flera år utan tillfrisknande. Vad är det för jävla fel på mig som aldrig kan ta mig ur detta? Förspillda år som förvandlat insikten om sjukdomen till självförakt.

Hur föreställer du dig tiden?
Ser du ditt liv framför dig som en cirkel från födelse till död? Eller som en rak tidslinje framåt? Eller på något annat vis?

Det mesta i livet går i cykler, men ändå tar den dig framåt mot något nytt.
Nog för att man kan uppfatta att cirkeln sluts från födelse till död, men det är ändå inte samma plats man befinner sig på... inte själsligt... inte tidsmässigt...

Kanske är det så att själva tiden är en rak linje, som livet i cirklar ringlar sig fram efter.
Som ormen på trädgrenen.

Dom ständigt återkommande årstiderna är som en trygg rutin i livet. Och kalenderdagarna. Men allt det gör även att man kan känna leda och tristess. Ett ekorrhjul. Efter några varv så går det på rutin. Rutiner som får en själv att gå på rutin. Tillslut står man där och ser på tiden som förflutit, och märkena den lämnat kvar på livet. Vart tog tiden vägen? Var befann jag mig under tiden? Har man inte ögonen med sig efter resans gång, så upptäcker man först när man tittar upp att något saknas... Vad har jag fyllt tiden med egentligen? Ger jag mina medmänniskor det jag vill ge dom? Ger jag mig själv det jag vill ha? Är det här jag vill befinna mig?

Man tänker "Åh, nu är det 1 januari igen" (jag överlevde visst ett år till) istället för "Åh, nu är det en helt ny dag".

Idag är det lördag. Imorgon söndag. Sedan kommer måndag. Varje måndag är lik alla andra måndagar, men olik söndagar. Medans varje söndag är lik alla andra söndagar, men olik onsdagar. Om man hårdför det hela lite...
En torsdag kan aldrig komma dagen efter en måndag. Och däri ligger väl tryggheten. Tiden är utstakad framför oss. Förutsägbar. På något sätt så invaggas man i föreställningen att dagarna, veckorna och månaderna framför oss är en igenkännbar familjär tid... När den i själva verket är helt ny.

1425 måndagar hittills...

Vad har jag gjort för vettigt under alla dom måndagarna? Hur många av 1425 stycken var verkligen meningsfulla? Och hur många förflöt obemärkta förbi?
Och alla tisdagar? Alla andra dagar?

Vill jag att dom närmaste 10 åren ska bestå av ca 521 snarlika måndagar, ca 521 snarlika tisdagar, osv... eller av 3653 helt nya oformade dagar, ännu inte namngivna?

Istället för att tänka "Idag är det söndag" när jag vaknar imorgon, så kan jag tänka "Idag är det min 9995:te dag på jorden - en helt ny dag som jag aldrig tidigare har haft!"

Nyår får en osökt att reflektera lite extra över tiden, och det som försiggås under den: livet. Själva nyår är inte så märkvärdigt för mig. Det är under årets alla andra dagar som det verkligt intressanta egentligen sker.

Under vissa perioder i livet tycker man sig stå still på samma ställe... Det är först efteråt man upptäcker att tiden inte stannade med en.
Ibland vill man bara kunna trycka på paus-knappen, eller kliva av och vistas i ett icke-existerande tillstånd ett tag.
Den kan vara ytterst plågsam.
Men även verka lindrande.
Viktigast av allt: den blir vad jag väljer att fylla den med.

Förnyelse... Det borde man påbörja med en gång när lusten kommer. Inte vänta tills ett visst datum. Målsättningar... Varje dag är ett mål i sig. Firande... Dagen jag kom till insikt om något för mig, i mitt liv, viktigt - den dagen borde firas där och då!

Den nya tiden börjar inte den 1 januari varje år. Den börjar nu!

Ibland tror jag inte att myndigheter består av arbetande människor... utan av förprogrammerade robotar som matas med instruktioner från högre ort som slaviskt följs. Själv ligger man där på transportbandet, och rullas fram och tillbaka. En snabb bedömning och granskning utförs av robotorna där dom står på rad vid bandet, för att sedan sortera en till rätt låda. Man vet inte om man kommer att kasseras eller få en sån där "ok"-stämpel i baken...
 
Man skulle behöva vara en robot själv... känslolös... Allt skulle vara så mycket enklare då...

Vid den här tiden på året kommer man osökt att tänka mycket på sina familje- och släktmedlemmar.
 
Jag tänker ofta på min familj och släkt. Gamla goda minnen som är så fina att plocka fram ur det inre. 
Där finns även saknaden över dom som inte längre finns i livet. Saknaden är alltid stor, men vid familjehögtider såsom julen blir den ännu mer påtaglig.
Sen finns det saknaden över medlemmar som inte längre finns kvar i ens närhet fast dom lever.
 
Min mamma och mina morföräldrar har brutit kontakten med varandra av och till under merparten av mitt liv. I praktiken innebär det att även jag som barnbarn inte har någon kontakt under dom perioderna. På sätt och vis vande man sig vid att inte få någon present vissa födelsedagar och jular av sina morföräldrar. Inte ens ett födelsedagskort eller telefonsamtal. Blod är inte alltid tjockare än vatten. Det är något jag fått lära mig. Jag grubblade ofta över hur mamma kände det när hon inte hade någon mamma eller pappa i sitt liv. Fast jag visste orsakerna och visste att det var för det bästa så kunde jag inte sluta fundera över hur svårt och smärtsamt det ändå måste kännas över att det måste sluta så. För mamma var det säkerligen svårt, men ibland måste man ta till drastiska åtgärder för sitt eget välbefinnandes skull. Stå upp för sig själv och säga ifrån. Hon var samtidigt väldigt mån om att något sånt aldrig skulle ske mellan henne och oss barn. Hon säger ofta att vi ska aldrig låta det gå så långt mellan oss oavsett vad. Så visst gör det ont och är inte något önskvärt det som skett för henne. För oss alla.
 
Oavsett hur infekterat det var mellan dom vuxna så önskade jag ofta att det inte skulle spela någon roll för mina morföräldrar att kunna finnas i mitt liv. Vi barn stod ju utanför det infekterade, men drabbades ändå. Men det är väl så det är för många barn, att dom vuxnas göranden går ut över barnen på ett eller annat sätt.
 
Kontakten kunde vara bruten under några år för att sedan återupptas. Och sedan brytas igen. Trots allt som är och varit så tycker jag fortfarande väldigt mycket om mina morföräldrar. Dom har gjort många oförlåtande saker mot min mamma under hela hennes liv, och jag står helhjärtat på min mammas sida i dom sakerna. Men samtidigt har jag egna intryck och erfarenheter av mina morföräldrar som barnbarn. Jag tycker fortfarande att det är kul att besöka dom. Jag trivs så bra i deras hem. Och jag och mormor har haft mycket kul tillsammans då vi delar intressen. Jag tror faktiskt att det henne jag brås på när det gäller vissa intressen. Dom har alltid varit snälla och "bra" morföräldrar. Det kanske är just därför som det känns som det gör när det går från det till ingen kontakt alls...
 
För två år sedan bröts kontakten igen. Jag skickade ändå ett julkort som vanligt den första julen, med förhoppningen att dom skulle känna att jag fanns i deras liv och ville ha någon sorts kontakt med dom. Nu är jag ju "vuxen" och kan ta mer ställning till vad jag vill och kunna göra något åt det. Jag tänker på dom, och hur det måste kännas att inte ha kontakt med sitt barn och barnbarn, speciellt vid juletid. Min förhoppning var att dom skulle glädjas åt gesten. Och att den skulle besvaras. Men deras julkort till mig uteblev. Nu är det andra julen i antågande som kommer, och jag vet inte hur jag ska göra i år... En del av mig vill fortsätta att skicka julkort, medans en annan del inte vill göra det. Det kanske är dags för mig att vakna upp ur mitt naiva synsätt. Men jag hoppas fortfarande... och velar fram och tillbaka om hur jag ska göra...

 
Det är adjektiv som bäst beskriver mitt space. Och till viss del även mig själv. Men en människa har många bottnar. Jag inser att det är många sidor av mig som inte kommer fram härinne. Jag tror, och hoppas, att även ni inser det.
 
När jag tar del av andras bloggar så stöter jag ibland på uttryck som jag först tar lite illa vid mig av. Men det är en övergående känsla, för jag står för att det här är mitt space och det är så här det ser ut härinne med innehållet. Uttrycken behandlar det faktum att man inte ska "gnälla" i sin egen blogg, för då uppfattas man som dyster. Ger man någon gång uttryck för tunga känslor så ursäktar man sig. Varför är det så..?
 
Man ska vara munter, uppåt och positiv. Sprida sköna vibbar omkring sig. Och det är jättehärligt. Men varför ursäktar man sig dom dagar man inte har det inom sig? Som sagt, alla människor har olika djup och bottnar. En människa består av så många olika lager. Kan det inte få vara ok att få ge uttryck för vilken man vill?

Gensvaret jag får härinne är överväldigande. Det är varma och uppriktiga kommentarer, med stor välvilja bakom. Dom betyder oerhört mycket. Jag är så tacksam för alla space-vänner som berikar mitt liv, och så tacksam över att ni accepterar mig såsom jag är. Jag känner ofta att ni visar mig mer acceptans än vad jag visar mot mig själv. Men det finns andra bloggare som inte tycker det är passande, och ännu andra som t.o.m. lämnar små spydiga kommentarer, p.g.a. dom känslor som bl.a. jag tar upp. Nu har jag förskonats från sådana kommentarer, men tittar man sig omkring så finner man dom här på Spaces.
 
Det finns dom som säger att det är så bedrövligt på vissa sidor, då det är sorgsna eller vemodiga texter. Att det är så många som mår dåligt och man blir så nedstämd själv av det. Man borde vara uppåt och positiv och sprida det runt sig istället för det andra. För det första så är det ingen som tvingar någon att läsa något. För det andra så ska väl mångfalden även få finnas härinne? Det finns bloggar som behandlar det mesta i livet, alltifrån det djupa till vardagssysslor och både om livets positiva och negativa sidor. Väder och vind, tvättider och hockeymatcher är inte något som jag har behov av att berätta om. Jag lättar mitt hjärta härinne. Det är mitt behov. Då blir det ofta mörka tankar och vilsenhet bland alla orden. Det är en av alla mina sidor som människa som kommer fram. Det är den sidan jag har behov av att vädra.
 
Kan inte alla tankar och nivåer i livet få finnas här? Om en sida bara är enbart positiv eller negativ borde inte spela någon roll. En person som gett uttryck för något tryckande lämnar ett mörkt spår efter sig. Men det kan i sin tur lämna ett ljust spår inom den personen, just för att det fick komma ut. Och det mörka spåret kan vara en viktig stig för andra att lära känna igen.
 
Jag skrattar och ler, skämtar om det mesta (även om just det tunga i livet), glädjer mig över småsaker, retas, har drömmar och mål - precis som vem som helst, i perioder. Men jag har även andra sidor. Jag mår ofta skit rent ut sagt; lever med ångest, nedstämdhet, oro, skam, skuld, social ångest och återkommande självmordstankar. Känslan av att jag inte ska känna så här, att det är fel, fel på mig, att jag inte passar in, att jag vill bli frisk och fri, är en ständig följeslagare. Jag ursäktar mig ständigt IRL. Jag vill inte göra detsamma härinne.
 
Så: min sida är deppig. Och jag tänker inte be om ursäkt för det.

Jag vet så väl var mina tankar spårar ur och vad det förnuftiga är att göra. Men ändå kan jag inte ta det för sanningen att leva efter. Ett tvivel uppstår inom mig. Jag känner försäkran om att det är ok att göra på ett annat sätt först när någon annan uttalar detsamma. Är det för att jag inte litar på enbart min egen röst? Jag kanske bara behöver få höra det från någon annan också...
 
Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill kunna känna full tilltro till mig själv.