~Miss Secret~ 的个人资料~ My Secret Diary ~照片日志列表更多  |  工具 帮助 |
|
|
1月27日 ~
Längtan är alltid stark, även när jag inte är det. Längtan efter livet... •
Mina tankar och skrivna ord vill jag just nu behålla nära mitt hjärta, osynliga för omvärlden, liksom jag själv önskar vara. Känn ingen oro. Jag har det bra, trots allt. • Vi möts igen. • Tills dess: Varma kramar & tankar till er alla! Ni fina vänner berikar mitt liv.
Miss Secret
1月18日 Del 67 - Bekännelse...Jag har social fobi... Eller social ångest som det mer passande även heter. Och jag hatar det! Jag hatar att jag inte kan leva utan mina piller varje dag. Och jag hatar att pillrerna bara hjälper delvis. Jag hatar att ingen hel lindring finns att finna. Jag hatar ångesten. Jag hatar isoleringen det skapar. Jag hatar ensamheten. Jag hatar olustkänslorna. Jag hatar nedstämdheten. Jag hatar den eviga väntan på hjälp. Jag hatar livet jag har, och jag hatar intet som väntar bakom självmordstankarna. Jag hatar mig själv! Jag är en tålmodig människa, men hur jävla länge ska det vara så här?! Jag är så jävla less på den här skiten! Så less på att leva i skuggan av mig själv. Så less på att få ångest som sliter i min kropp över skitsaker! Flera år är som bortblåsta... förspillda i ångest och isolering. Flera år utan tillfrisknande. Vad är det för jävla fel på mig som aldrig kan ta mig ur detta? Förspillda år som förvandlat insikten om sjukdomen till självförakt. Upprepade livskriser och depressioner avlöser varandra. Sorger vävs samman; var börjar den ena och var tar den andra vid? Ett brokigt lapptäcke som aldrig blir klart... Ett lapptäcke som inte ger mig den trygghet och värme jag söker när jag virar den omkring mig... Miss Secret 1月5日 Del 66 - Ny tidSer du ditt liv framför dig som en cirkel från födelse till död? Eller som en rak tidslinje framåt? Eller på något annat vis? Det mesta i livet går i cykler, men ändå tar den dig framåt mot något nytt. Nog för att man kan uppfatta att cirkeln sluts från födelse till död, men det är ändå inte samma plats man befinner sig på... inte själsligt... inte tidsmässigt... Kanske är det så att själva tiden är en rak linje, som livet i cirklar ringlar sig fram efter. Som ormen på trädgrenen. Dom ständigt återkommande årstiderna är som en trygg rutin i livet. Och kalenderdagarna. Men allt det gör även att man kan känna leda och tristess. Ett ekorrhjul. Efter några varv så går det på rutin. Rutiner som får en själv att gå på rutin. Tillslut står man där och ser på tiden som förflutit, och märkena den lämnat kvar på livet. Vart tog tiden vägen? Var befann jag mig under tiden? Har man inte ögonen med sig efter resans gång, så upptäcker man först när man tittar upp att något saknas... Vad har jag fyllt tiden med egentligen? Ger jag mina medmänniskor det jag vill ge dom? Ger jag mig själv det jag vill ha? Är det här jag vill befinna mig? Man tänker "Åh, nu är det 1 januari igen" (jag överlevde visst ett år till) istället för "Åh, nu är det en helt ny dag". Idag är det lördag. Imorgon söndag. Sedan kommer måndag. Varje måndag är lik alla andra måndagar, men olik söndagar. Medans varje söndag är lik alla andra söndagar, men olik onsdagar. Om man hårdför det hela lite... En torsdag kan aldrig komma dagen efter en måndag. Och däri ligger väl tryggheten. Tiden är utstakad framför oss. Förutsägbar. På något sätt så invaggas man i föreställningen att dagarna, veckorna och månaderna framför oss är en igenkännbar familjär tid... När den i själva verket är helt ny. 1425 måndagar hittills... Vad har jag gjort för vettigt under alla dom måndagarna? Hur många av 1425 stycken var verkligen meningsfulla? Och hur många förflöt obemärkta förbi? Och alla tisdagar? Alla andra dagar? Vill jag att dom närmaste 10 åren ska bestå av ca 521 snarlika måndagar, ca 521 snarlika tisdagar, osv... eller av 3653 helt nya oformade dagar, ännu inte namngivna? Istället för att tänka "Idag är det söndag" när jag vaknar imorgon, så kan jag tänka "Idag är det min 9995:te dag på jorden - en helt ny dag som jag aldrig tidigare har haft!" Nyår får en osökt att reflektera lite extra över tiden, och det som försiggås under den: livet. Själva nyår är inte så märkvärdigt för mig. Det är under årets alla andra dagar som det verkligt intressanta egentligen sker. Under vissa perioder i livet tycker man sig stå still på samma ställe... Det är först efteråt man upptäcker att tiden inte stannade med en. Ibland vill man bara kunna trycka på paus-knappen, eller kliva av och vistas i ett icke-existerande tillstånd ett tag. Den kan vara ytterst plågsam. Men även verka lindrande. Viktigast av allt: den blir vad jag väljer att fylla den med. Förnyelse... Det borde man påbörja med en gång när lusten kommer. Inte vänta tills ett visst datum. Målsättningar... Varje dag är ett mål i sig. Firande... Dagen jag kom till insikt om något för mig, i mitt liv, viktigt - den dagen borde firas där och då! Den nya tiden börjar inte den 1 januari varje år. Den börjar nu! Miss Secret 12月9日 Del 65 - Förnuft vs känsla (#2)Hur vänder man positiva tankar till att bli positiva känslor? Hur får man något att kännas bra? Räcker det med att tänka positivt tillräckligt länge så infinner sig den känslan? Hur gör man för att lyckas få sina kloka, förnuftiga och hoppfulla tankar om något att bli till en beständig positiv känsla? Miss
Secret 12月4日 Del 64 - UppgivenIbland tror jag inte att myndigheter består av arbetande människor... utan av förprogrammerade robotar som matas med instruktioner från högre ort som slaviskt följs. Själv ligger man där på transportbandet, och rullas fram och tillbaka. En snabb bedömning och granskning utförs av robotorna där dom står på rad vid bandet, för att sedan sortera en till rätt låda. Man vet inte om man kommer att kasseras eller få en sån där "ok"-stämpel i baken... Man skulle behöva vara en robot själv... känslolös... Allt skulle vara så mycket enklare då... Miss
Secret 11月30日 Del 63 - Sköra släktbandVid den här tiden på året kommer man osökt att tänka mycket på sina familje- och släktmedlemmar. Jag tänker ofta på min familj och släkt. Gamla goda minnen som är så fina att plocka fram ur det inre. Där finns även saknaden över dom som inte längre finns i livet. Saknaden är alltid stor, men vid familjehögtider såsom julen blir den ännu mer påtaglig. Sen finns det saknaden över medlemmar som inte längre finns kvar i ens närhet fast dom lever. Min mamma och mina morföräldrar har brutit kontakten med varandra av och till under merparten av mitt liv. I praktiken innebär det att även jag som barnbarn inte har någon kontakt under dom perioderna. På sätt och vis vande man sig vid att inte få någon present vissa födelsedagar och jular av sina morföräldrar. Inte ens ett födelsedagskort eller telefonsamtal. Blod är inte alltid tjockare än vatten. Det är något jag fått lära mig. Jag grubblade ofta över hur mamma kände det när hon inte hade någon mamma eller pappa i sitt liv. Fast jag visste orsakerna och visste att det var för det bästa så kunde jag inte sluta fundera över hur svårt och smärtsamt det ändå måste kännas över att det måste sluta så. För mamma var det säkerligen svårt, men ibland måste man ta till drastiska åtgärder för sitt eget välbefinnandes skull. Stå upp för sig själv och säga ifrån. Hon var samtidigt väldigt mån om att något sånt aldrig skulle ske mellan henne och oss barn. Hon säger ofta att vi ska aldrig låta det gå så långt mellan oss oavsett vad. Så visst gör det ont och är inte något önskvärt det som skett för henne. För oss alla. Oavsett hur infekterat det var mellan dom vuxna så önskade jag ofta att det inte skulle spela någon roll för mina morföräldrar att kunna finnas i mitt liv. Vi barn stod ju utanför det infekterade, men drabbades ändå. Men det är väl så det är för många barn, att dom vuxnas göranden går ut över barnen på ett eller annat sätt. Kontakten kunde vara bruten under några år för att sedan återupptas. Och sedan brytas igen. Trots allt som är och varit så tycker jag fortfarande väldigt mycket om mina morföräldrar. Dom har gjort många oförlåtande saker mot min mamma under hela hennes liv, och jag står helhjärtat på min mammas sida i dom sakerna. Men samtidigt har jag egna intryck och erfarenheter av mina morföräldrar som barnbarn. Jag tycker fortfarande att det är kul att besöka dom. Jag trivs så bra i deras hem. Och jag och mormor har haft mycket kul tillsammans då vi delar intressen. Jag tror faktiskt att det henne jag brås på när det gäller vissa intressen. Dom har alltid varit snälla och "bra" morföräldrar. Det kanske är just därför som det känns som det gör när det går från det till ingen kontakt alls... För två år sedan bröts kontakten igen. Jag skickade ändå ett julkort som vanligt den första julen, med förhoppningen att dom skulle känna att jag fanns i deras liv och ville ha någon sorts kontakt med dom. Nu är jag ju "vuxen" och kan ta mer ställning till vad jag vill och kunna göra något åt det. Jag tänker på dom, och hur det måste kännas att inte ha kontakt med sitt barn och barnbarn, speciellt vid juletid. Min förhoppning var att dom skulle glädjas åt gesten. Och att den skulle besvaras. Men deras julkort till mig uteblev. Nu är det andra julen i antågande som kommer, och jag vet inte hur jag ska göra i år... En del av mig vill fortsätta att skicka julkort, medans en annan del inte vill göra det. Det kanske är dags för mig att vakna upp ur mitt naiva synsätt. Men jag hoppas fortfarande... och velar fram och tillbaka om hur jag ska göra... Miss Secret 11月24日 Del 62 - BehovNedstämd Tung Personlig Mörk Djup
Modfälld Deppig Svårmodig Det är adjektiv som bäst beskriver mitt space. Och till viss del även mig själv. Men en människa har många bottnar. Jag inser att det är många sidor av mig som inte kommer fram härinne. Jag tror, och hoppas, att även ni inser det. När jag tar del av andras bloggar så stöter jag ibland på uttryck som jag först tar lite illa vid mig av. Men det är en övergående känsla, för jag står för att det här är mitt space och det är så här det ser ut härinne med innehållet. Uttrycken behandlar det faktum att man inte ska "gnälla" i sin egen blogg, för då uppfattas man som dyster. Ger man någon gång uttryck för tunga känslor så ursäktar man sig. Varför är det så..? Man ska vara munter, uppåt och positiv. Sprida sköna vibbar omkring sig. Och det är jättehärligt. Men varför ursäktar man sig dom dagar man inte har det inom sig? Som sagt, alla människor har olika djup och bottnar. En människa består av så många olika lager. Kan det inte få vara ok att få ge uttryck för vilken man vill? Gensvaret jag får härinne är överväldigande. Det är varma och uppriktiga kommentarer, med stor välvilja bakom. Dom betyder oerhört mycket. Jag är så tacksam för alla space-vänner som berikar mitt liv, och så tacksam över att ni accepterar mig såsom jag är. Jag känner ofta att ni visar mig mer acceptans än vad jag visar mot mig själv. Men det finns andra bloggare som inte tycker det är passande, och ännu andra som t.o.m. lämnar små spydiga kommentarer, p.g.a. dom känslor som bl.a. jag tar upp. Nu har jag förskonats från sådana kommentarer, men tittar man sig omkring så finner man dom här på Spaces. Det finns dom som säger att det är så bedrövligt på vissa sidor, då det är sorgsna eller vemodiga texter. Att det är så många som mår dåligt och man blir så nedstämd själv av det. Man borde vara uppåt och positiv och sprida det runt sig istället för det andra. För det första så är det ingen som tvingar någon att läsa något. För det andra så ska väl mångfalden även få finnas härinne? Det finns bloggar som behandlar det mesta i livet, alltifrån det djupa till vardagssysslor och både om livets positiva och negativa sidor. Väder och vind, tvättider och hockeymatcher är inte något som jag har behov av att berätta om. Jag lättar mitt hjärta härinne. Det är mitt behov. Då blir det ofta mörka tankar och vilsenhet bland alla orden. Det är en av alla mina sidor som människa som kommer fram. Det är den sidan jag har behov av att vädra. Kan inte alla tankar och nivåer i livet få finnas här? Om en sida bara är enbart positiv eller negativ borde inte spela någon roll. En person som gett uttryck för något tryckande lämnar ett mörkt spår efter sig. Men det kan i sin tur lämna ett ljust spår inom den personen, just för att det fick komma ut. Och det mörka spåret kan vara en viktig stig för andra att lära känna igen. Jag skrattar och ler, skämtar om det mesta (även om just det tunga i livet), glädjer mig över småsaker, retas, har drömmar och mål - precis som vem som helst, i perioder. Men jag har även andra sidor. Jag mår ofta skit rent ut sagt; lever med ångest, nedstämdhet, oro, skam, skuld, social ångest och återkommande självmordstankar. Känslan av att jag inte ska känna så här, att det är fel, fel på mig, att jag inte passar in, att jag vill bli frisk och fri, är en ständig följeslagare. Jag ursäktar mig ständigt IRL. Jag vill inte göra detsamma härinne. Så: min sida är deppig. Och jag tänker inte be om ursäkt för det. Miss Secret 11月15日 Del 61 - Tilltro till sig självJag vill inte att det ska vara så. Jag vill kunna känna full tilltro till mig själv. Miss Secret 11月13日 Del 60 - GenombrottHade ett givande samtal igår med en klok kvinna. Hon fick mig att förstå mig själv lite bättre... Visst är det konstigt att vi ibland behöver andra för att kunna förstå oss själva? Den krypplande oron jag ständigt känner för att något hemskt ska hända, i min närhet eller mina nära och kära, gör att jag inte har någon energi över till mig själv. Jag tar på mig ansvaret för andras välbefinnande, utan att egentligen kunna göra något. Mina tankar upptas av att ständigt försöka göra rätt, välja rätt, så det inte resulterar i dåliga konsekvenser för andra. Ett återkommande tema jag tagit upp härinne är min rädsla för orsak-verkan. Den är något oproportionelig i min värld. Jag är verkligen övertygad om att mina val, speciellt fel val, kan leda till oanade konsekvenser för andra. Och i mitt månande om andra så leder det till att jag förlamas. Jag gör så lite som möjligt, så mitt avtryck i världen blir så litet som möjligt. Jag tror den känslan kommer från ständiga erfarenheter där något hänt som jag efteråt känt att jag hade kunnat förhindra. Eller att jag är till besvär och orsakar lidande hos andra med mitt dåliga mående, och att det kan undvikas "om jag bara..." Eller övertygelsen om att lyckan har ett pris. Den är inte gratis, livet vill ha något i utbyte. Och jag vill inte längre byta in något mer... Eller när jag får en magkänsla och blir på helspänn, och frågar mig själv vad är det livet försöker säga mig just nu? Tänk om jag feltolkar känslan och något hemskt händer som hade kunnat undvikas? Vad ska jag göra så det blir så rätt som möjligt, så bra som möjligt? Jag kan förnuftigt se på det hela utifrån och se det tokiga i dom resonemangen, men känslan finns där ändå och är högst verklig. Vi pratade om mina dom resonemangen. Hon fick mig att begrunda det faktum att jag genom att känna så överskattar min egen existens. Jag kan inte påverka allt runtomkring mig, eller ta ansvar för andras liv. Det som sker sker. Jag behöver komma till en punkt där jag säger "stopp", stänger av och inte låter det påverka mig eller ta fäste. Där jag väljer bort känslan och istället tänker att jag inte kan göra något för att förhindra livets gång med allt det innebär. Att jag inte behöver axla det tunga ansvaret. Det låter så självklart. Nu gäller det att få det att kännas självklart också. Miss Secret 11月9日 Del 59 - Tvekan Rädslan har spridit sina frön över åren som gått. Vissa hann slå fäste och gror sedan dess innanför mitt skinn. Det ilar och bultar. Rötterna trasslar in sig alltmer i mina vener. Känner mig ständigt på helspänn. Jag kan aldrig slappna av. Min hjärna jobbar ständigt på högtryck, försöker alltid förutse flera steg framåt åt gången. Om jag gör det här - vad sker då längre fram? Ska jag stressa för att hinna med, eller låta det bero - och vad kan det få för konsekvenser? Väljer jag rätt? Vad är det magkänslan försöker säga mig egentligen? Tänk om jag tolkar den fel... Vad händer då? En meter, en minut... en tanke, ett uttalat ord... kan vara det som skiljer mellan tragedi och välgång. Det som skett har skett. Det enda man kan ändra på i det förflutna är tankarna man har i nuet om det. Det är just i min strävan framåt som det blir problematiskt. För i min iver att ta till mig alla lärdomar från det förflutna och göra nuet bättre så snubblar jag över rädslo-trådarna. Rädslan har även förpestat strävan efter lycka. Den kramar hårt åt om min kropp med sina rötter när en strimma lycka hägrar. Den vill varna mig, beskydda mig, från att ta lyckan till mig. För inget gott kan komma ur den. Så besynnerligt kopplar min hjärna när en lycka är i antågande. Det är något farligt, något jag måste avhålla mig från. För lyckan har ett pris. Jag tror inte på den, när den lockar min själ med sina sammetslena smekningar. Den måste ha en baktanke. Det går inte att slappna av och låta sinnesron bre ut sig, eller känna pirrande glädje i magen, för det kommer med ett pris. Ett pris som kan visa sig bli väldigt högt. Därför är det tryggare och säkrare att inte längta, inte sträva, inte vilja ha den. För så länge inget mer sker så kan jag leva så här resten av livet, trygg, och nöjd med att vara missnöjd. Det har gått som en röd tråd genom mitt liv. Tragedier och kriser har avlöst varandra. Just som man rest sig, tagit sig igenom det svåra, och återigen öppnat sig själv för det vackra i livet, så kommer nästa bakslag. Det kan gå månader, det kan gå år, men kommit har det alltid gjort. Man lever som man lär, och det är det här jag har lärt mig under livet. Det har skett gång på gång. Tillslut blir man bränd, och man gör det som krävs för att skydda sig själv. Rädslan gör mig feg. Jag vet det. Jag vågar inte gripa efter lyckan längre. Min tilltro till livet är förbrukad. Hur återfår man den..? Ett svar som ploppar upp inom mig, är att man ska trotsa sina rädslor för att överkomma dom. Besegra dom och komma ut stärkt på andra sidan. Hittills har det snarare försvagat mig... Den här bloggen känns bara väldigt förvirrande... Vet inte vad jag försöker ha sagt egentligen... att jag lever inkapslad kanske, i skuggan av mig själv... Miss Secret 11月6日 Del 58 - KollisionerEn sommar i slutet av tonåren: Arbetsdagen var äntligen slut. Jag plockade undan det sista och ställde iordning inför morgondagen. Hela tiden kände jag mig spänd och stressad. Det var en egendomlig känsla, för jag brukade inte vara det när det var dags att gå hem. Medans jag gick runt och plockade undan så var det en liten röst inom mig som hela tiden manade på. Det började kännas lite obehagligt, så jag tog min väska, låste efter mig och började vandra hemåt. Olustkänslan ville inte försvinna helt. Jag försökte intala mig själv att det inte var något att fästa sig vid. Jag var ju på väg hem nu, vad mer kunde jag göra för att få den att försvinna? Det var bara att försöka ignorera den. Just den känslan av att något är fel, den starka intuitionen av att något inte står rätt till, har jag hittills haft två starka konfrontationer av i mitt liv. Det här var första gången det skedde. I retrospektiv har jag ofta grubblat på vad som kunde ha skett istället, om jag hade tagit den känslan på allvar. Om jag bara hade gått lite, lite tidigare. Om jag bara hade befunnit mig några meter närmare. Jag hade kanske hunnit varna. Om jag bara... På vägen hem ser jag två personer lite längre fram som går på andra sidan. Det är granntjejen och hennes vän som går mot mitt håll. En minibuss kommer körandes precis när dom ska till att korsa vägen. Allt går så fort... Granntjejen hinner gå före och inser övverraskat att bilen kommer. I sitt försök att springa över snubblar hon och faller. Jag ser henne stå på knä mitt i vägen. Hon vrider huvudet och möter bilen med blicken. Samtidigt väjer föraren bilen skarpt åt sidan för att undvika en kollision. Han väjer åt motsatt håll hon sprang åt, något som får ett ödesdigert slut då hon snubblar. Hennes kropp dunsar mot hård metall, dunsar mot hård asfalt. Hennes vän skriker och rusar mot bilen med sina armar framsträckta, som om hon försöker stoppa bilens framfart med sina bara händer. Hon slår händerna mot huven medans hon hysteriskt skriker åt chauffören att stanna. Jag springer nu. Springer fram till den overkliga scenen framför mig. Inte ett ljud undslipper mina läppar. Jag är tyst. Chockad. Inom mig sprider sig en eld genom mina lemmar. Ett eldklot i magen. Det är sommar. Himlen är blå och solen skiner. Det är stilla på vägen. Ingen trafik. Bara en enda bil finns här. En bil som står snett i fel körbana, med en livlös kropp under sig. Lugnet är det förklädda kaoset. Min kropp darrar och skälver. Det brusar i öronen. Sakta uppfattar mina öron ljuden omkring mig igen. Det är hjärtskärande skrik. Föraren sitter kvar. Hans fru på passagerarsidan hoppar ur bilen, skriker rätt ut efter hjälp, med händerna uppsträckta över huvudet. Hon vacklar fram och tillbaka, ropandes på hjälp, med mer och mer ilska i rösten för att det inte finns någon i närheten som kan höra. Det är bara vi här. Dom skriker tillsammans. Jag ser att det sitter små barn bak i bilen. Jag hinner tänka vad chockade barnen måste bli. Vilken inverkan kommer det här att få på deras liv? I nästa ögonblick strömmar människor till. Jag är omedveten om hur, men från en sekund till den andra så är vi plötsligt inte ensamma där på vägen. Mitt under kaoset möts våra blickar, hennes väns och min. Vi går mot varandra. Jag säger något, kommer inte ihåg vad. Omfamnar, kommer inte ihåg om vi gjorde det, vet bara att jag ville det. Hon säger med stigande panik i rösten, om och om igen, att någon måste plocka upp vännens saker. Jag inser det irrationella i det hela, men i ett tillstånd av chock och för att lugna henne tar jag mig an uppgiften. En sko och ett par glasögon ligger några meter ifrån varandra, utspridda över vägen. Jag plockar upp sakerna och bär dom sedan i min famn. Grannar, ortsfolk, ambulansmän, främlingar. Alla rör sig omkring varandra. Efter att ha gått planlöst runt tillsammans med några andra, fortfarande med hennes skor och glasögon i min famn, så befinner jag mig med ens ensam på en bänk utan hennes saker. Någon har tagit dom av mig, någon vars ögon tårades och medlidande strömmade ur när hon såg mig. När jag sitter där på bänken, tyst och utan att en tår har fällts, så ser jag platsen där det hände. Ambulansen står där nu. Det har bildats köer av andra bilar, bilar som nyss inte fanns där. Dom leds runt platsen, får köra i motsatt riktning för att ta sig runt. Undrar om dom som kör förbi är medveten om det som nyss har skett? Att en ung tjej ligger där på marken. En tjej som alltid var glad, alltid gullig. Jag sitter inte längre ensam på bänken. Någon har satt sig ned bredvid mig, tagit min hand i sin. En man, vars barn jag ofta lekt med. Jag förvånades över det märkliga över att sitta där på en bänk, känna värmen från en hand, en hand som plötsligt betydde så mycket. En hand som aldrig hade hållit min om det inte vore för det som nyss skett. Flyktiga barndomsminnen kom fram, om hans barn och mig. Så märkligt det kändes. Allt det kändes så otillgängligt nu, så långt borta. Verkligheten tedde sig så brutal just nu. Livet som det tedde sig innan kolliderade med verkligheten som var nu. Livet var inte längre detsamma. Det var som om jag först nu förstod att asfalt och metall är hårt, väldigt hårt. Livet är hårt. Hon är död. Det är vad ambulansmännen säger till hennes föräldrar. På något sätt visste jag det redan. Ett kristeam kommer. Men till vilken nytta? Ingen eller inget kan få skådespelet att försvinna från mina näthinnor. Det är många vuxna och barn som samlas. Många som behöver stöd och får det. Jag mindes hur vi i skolan fått vi sett en film där skådespelare gestaltade drabbade anhöriga och deras reaktioner vid krissituationer. Det var den otröstliga gråtaren, den hysteriska och skrikande, och den tysta och nästan apatiska. Jag vet nu vilken kategori jag faller under. I början skämdes jag över min reaktion, eller brist på den som jag ansåg det vara. Men jag har sedan dess försonats med det. I andra kriser som uppstått efter den händelsen så har jag reagerat på liknande stillsamma sätt. Jag blir inte hysterisk, utan lugn, med ett inre i uppror. Senare kommer tårarna. Tårar som aldrig vill sluta rinna. 1½ år senare, på annan ort: Jag skyndar mig hemåt på lunchen. Det är vinter och bitande kallt. En kollega går framför mig i ett lugnare tempo. Hon pratar i sin mobil. Jag kommer ikapp henne och går om. Vi ler och hejar mot varandra. Just som jag kommit över vägen i en korsning hör jag en smäll bakom mig. Metall mot metall. Glas som splittras. Jag snurrar runt och får se två bilar kana iväg åt olika håll, som om dom vore på en curlingbana. På andra sidan vägen står kollegan, fortfarande med mobilen tryckt mot örat. Vi tittar på varandra där vi står på varsin sida av vägen. Hennes ansiktsuttryck måste ha varit en spegelbild av mitt, för jag var lika förvånad och chockad som hon såg ut att vara. Ingen människa kom till skada, men det var ändå på darrande ben jag senare gick därifrån. En våg av känslor sköljde över mig. Minnen kom åter. Jag var så otroligt tacksam över att ingen hade skadats, orolig över hur kollegan mådde efteråt, rädd för vad som kunde ha hänt om jag hade gått lite saktare eller hon lite fortare... Jag sökte upp henne på jobbet för att kolla hur hon mådde, bara för att se att det inte hade påverkat henne nämnvärt lika mycket som mig. Den som blivit skärrad var jag. Något som jag trodde skulle förbli en engångshändelse hade nästan skett igen, och insikten i att det är så här det är i livet lämnade ett bestående märke i mitt inre. Vi reagerar alla olika och hanterar händelser på olika sätt, likasom vi låter det påverka oss och anta skiftande betydelser, allt beroende på tidigare erfarenheter i bagaget. Livet är skört. Man är inte alltid medveten om hur pass sprött och oberäkneligt det verkligen kan vara. När ens gamla tänk kolliderar med nuet, tar en ny föreställning form. Tills nästa kollision inträffar. Det är inte förrän efter dom sammanstötningarna av olika livsuppfattningar som man omvärderar livet, och starkare värdesätter allt det som talar för att livet ändå trots allt kan vara väldigt vackert. Och det vackra behöver en motpol. Miss Secret 10月28日 Del 57 Ibland önskar man att man kunde vrida tillbaka tiden fler gånger... Men samtidigt skulle man inte befinna sig där man är idag, om det inte vore för stegen man tagit i det förflutna. Oavsett hur fel man gick då så befinner man sig här och nu, och nuet är det enda man kan ändra på. Egna misstag och livets lärdomar för en i en kringlig väg framåt. För framåt kommer man nog, trots den ofta skymda sikten. Ibland känns det dock inte så... Just nu känns det som att jag befinner mig ståendes på en parkeringsplats någonstansutefter en öde väg. Otåligt väntandes på något... ...mig själv kanske? Miss Secret 10月25日 1 år har gått...Den allra första gången jag bloggade var för ett år sedan. Det var då
det här spacet kom till. Min tanke i början var att bara publicera ett litet antal texter som behandlade väldigt specifika och smärtsamma ting, för responsens skull. Lite som en terapisession där man ger terapeuten tillgång till ens hjärna: lättnaden över att man aldrig kommer träffa den personen mer efter xx antal sessioner, befriande vetskapen om att det som sägs där stannar där, modet stundens allvar ger, nervositeten över om tvångströjan kommer plockas fram när det är dags att gå. Jag ville ha den uppriktiga responsen en utomstående kan ge, få nya infallsvinklar och bredda mitt synsätt. Sedan skulle jag "dra mig tillbaka", så att säga. Allt skulle ske anonymt men öppenhjärtligt. Och sedan inget mer. Efter x antal texter berörande x antal ting skulle jag sluta. Miss Secret 10月18日 Del 55Man påminns ständigt om hur skört livet är, hur fort allt kan ändras, slås sönder. Saker sker som man aldrig kunde ana. När det sker i min närhet eller direkt riktat till mig tar en förlamande rädsla ett hårt tag om min kropp. Nya motgångar kommer nu in i mitt liv. När rädslan för det okända griper tag i en, kan man lätt föreställa sig vad de kan komma att handla om. Men det visar sig nu att trots min livliga fantasi så kunde jag inte föreställa mig eller förutse det som nu skett och sker. Jag försöker ständigt att hålla huvudet kallt, att inte låta det få ta plats och besudla mitt mående. Men det är inte alltid det går. Tillslut blir det för mycket. Många bäckar små... Dem kommer alltid i en tät följd. Och jag fasar för den sista stöten. Jag känner så väl igen mönstret. Snart kommer den... Miss Secret 10月14日 Del 54Må bra-känslorna är obehagliga när dem dyker upp efter alla dessa år. Dem inträffar så sällan och med så långa tidsperioder emellan att kroppen och själen hinner bo in sig i mörkret under tiden. Tillslut står mörkret för det trygga, och dem små ljusglimtarna förvirrar bara. Jag blir rädd när jag kommer på mig själv med att må bra. Rädd för det okända. Rädd för att vilken sekund som helst bli påkommen av livet. Väntar mig att livet ska örfila mig igen närsomhelst - "du ska inte tro att du får ha det bra!". Det känns som jag utmanar ödet. Jag är mer rädd för livet än för döden. Mer rädd att någon som står mig nära ska förolyckas eller drabbas hårt av något än att jag själv ska göra det. Jag har en sån stark övertygelse om att dem val jag gör ska komma att påverka andra till det sämre. Orsak - Verkan. Det är jävligt tungt att känna sig ansvarig för andras välbefinnande. Förnuft och känsla... ...krigar ständigt med varandra. Jag kan se på det hela utifrån, låta förnuftet träda in och visa hur tokigt jag tänker. Men jag är oförmögen att slita mig loss från känslan. Övertygelsen är så stark. Och jag svag. Miss Secret 10月6日 Del 52Det unga trädet som livet sakta fryser stumt. Dem gröna bladen förlorar det som hållit dem vid liv. Ingen återvändo. Förändringen är oundviklig. I en kaskad av gyllene färger brinner trädet i det bleka skenet av dem sista ljumma solstrålarna, för att sedan falla. En efter en. Hårda vindar ruskar bryskt grenarna ända tills det sista kämpande lövet faller virvlande. Nu fasthållen av vinden, för att tillslut landa på den hårda marken. Nyss beundrad, nu trampad på. Trädet står där i all sin nakenhet, med en karg och dyster uppsyn. Dem kala grenarna avtecknar sig mot den gråa himlen, och bildar vackra spetsmönster i skyn. Livet finns kvar därinne, det syns bara inte lika tydligt på utsidan längre. Och det som en gång fallit bryts sakta ned till oigenkännlighet. Det må brytas ned, men försvinner inte helt. Kvar finns minnena hos andra och trädet självt: om knoppen som brast, lövet som vecklade ut sig, grönt och sprött, och hur den i stilla solsken och pinande storm alltid smekte himlen. Tills tiden var inne att ändra skepnad och till slut släppa taget om grenen. Återstoden går i dvala. Det är svårt att föreställa sig livet i den, men det finns där djupt inne, inkapslad bakom det hårda skalet. Trotsigt står det emot kyla och mörker, ensam utan sina löv. Men... det som en gång släppte taget och nu försvinner i evigheten, närar återstoden. Ger framtida kraft till trädet. Den måste släppa taget om det gamla innan den kan hämta näring därifrån. Sakta återkommer livskraften, efter vad som känns som en evighet, i takt med att solens strålar åter varsamt lindar sig kring stammen och värmer dess frusna inre. Den förnyade kraften skjuter skott, som om dvalan i sig nu gett den extra skjutsen som behövs för trädverket att bre ut sig än mer än föregående år. Vem kunde ana att det karga skelettet åter förmår hysa dem vackraste ting. Den växer, skapar plats för framtida minnen att vårda, fast förankrad med sina rötter som kramar jorden hårdare för varje år som går. Den vet att desto stadigare grepp den håller om jorden, desto större krona kan den bära desto mer av himlen når den att smeka. Miss Secret 9月21日 Del 51~ * ~ 9月9日 Del 50 - Bakom masken...28 augusti 2007 Vill få ur mig så mycket. Men det gör ont. Orden vill inte formas till meningar. Jag vill så mycket! Men har samtidigt ingen vilja... Ingen gnista. Ingen lust. Timme efter timme. Dag efter dag. Nu har beteendet brytits, inte helt, men tillräckligt för att saker formas om till något nytt. Rivande obehaget brinner nu svagare inombords. Hela jag brinner svagare inombords. Ett tankevakuum. Verkligheten blir overklig. Famlar i blindo, inlåst i en bubbla, fjärmad från allt utanför. Medvetenheten har bytts ut mot en främmande. Jag känner mig främmande. Främmande inför mig själv. Det river inombords igen! Får sammanbrott. Tårar. Ångest. Jag suger i mig allt från omvärlden - allt som kan vinklas negativt om mig. Får tankar som skrämmer mig först efteråt. Jag orkar snart inte längre. Jag måste göra något. Något måste göras. Det går snart inte längre. Inte just nu. Just nu klarar jag det inte. Orkar inget. Jag får inte ens fram masken numera. Är så jävla menlös. Klarar inte av att det är den bilden alla får av mig. Menlös, tystlåten, okontaktbar, håglös.
Vad är det för fel på mig? Vill inte vara så här. 2 september 2007 Bristningsgränsen är snart nådd. Vissa dagar kliver jag
upp och gör mig iordning för
att allt sedan tar stopp vid ytterdörren. Dom dagar jag kommer iväg är
jag
väldigt gråtmild. Klarar inte av fullsatta rum. Klarar inte av att gå
bredvid en trafikerad väg. Klarar inte av ett skit. Ljuden skär i
öronen. Hjärtklappning. Yrsel. Overklighetskänslor. Obehag. Är så nedstämd... Ibland tror jag att jag håller på att förlora förståndet. Trots att jag ständigt försöker dölja allt för omgivningen så går det
inte alltid. Dom kan nog inte alltid undvika att se att det är något
som försiggås. Jag får inte fram masken längre. Jag vill vara ifred. Vill bli lämnad ifred. Vill inte vara alls. Det känns som att ingen kan
förstå. Jag vet inte hur länge till jag orkar ha det så här. Det måste bli en förändring snart. 3 september 2007 Träffade min psykoterapeuft idag. 5 september 2007 Träffade min läkare idag. 8 september 2007 Jag kan andas igen... Så skönt. Så ovant.
Känner redan av en behagligare sinnesstämning. Kanske är
detta precis vad jag behöver. Kanske, ibland, måste man ta ett steg tillbaka för att kunna göra framsteg. Miss Secret |
|
|
