Då var det bestämt...

Jag drar igen dörren lite på glänt nu... Nu är det ingen som kan ramla in här mer... Vänner och Vänners vänner kan besöka mitt - hemlighus - tänkte jag säga men det låter lite fel ;-), det är ju inget dass... Jag menar min sida här...Det hålls stängt för allmänheten... tills vidare...

Jag är glad över dem besök jag får, men då det är öppet för alla så känner jag mig begränsad med mitt skrivande. Det blir intimt och avslöjande... desto fler texter som kommer ut...

Känner just nu att jag inte vill ha mitt inre till allmän beskådan för alla... Nu undrar säkert någon: - det är ju ingen som tvingar mig att blotta mitt inre. Jag vet det. Men jag vill skriva, ta till mig feeden som lämnas, och utvecklas...

Feedback från dig som läser ger mig väldigt mycket... men skrivandet i sig är också förlösande.

Det skulle vara väldigt tidsödande att sitta och kommentera varenda blogg man läser. Jag gör det inte. Och jag "kräver" det inte av någon i min tur. Ni får gärna anonymt ta del av mina texter.

Det är inte antal kommentarer som räknas - utan feeden...

Egentligen skulle mitt första val ha varit att tillåta alla läsare med ett Live-ID, men jag har inte hittat något sånt val. Så därför blir det det minst drastiska jag fann.

Kramar
Miss S.

Begränsningar

Har funderat ett tag... på om jag ska begränsa åtkomsten till mitt space...
5700 sidvisningar... det känns lite läskigt...
Jag vet inte om jag vill fortfarande att alla ska kunna ta del av mina tankar...
Vilka är ni som läser..? Det undrar jag ibland...
Mina vänner här nu känner jag stort förtroende för...
Om det bara vore ni som läste så skulle jag kunna skriva om så mycket mer.
Jag känner mig begränsad... av att det är obegränsad tillgång hit.
Samtidigt så tänker jag på vilka fina framtida vänner jag går miste om då? Om jag stänger dörren. Människor som kanske längre fram i tiden skulle hittat hit, och som jag ändrar ödet för genom att göra dom val jag gör nu.
Jag och min rädsla för att göra något som får konsekvenser längre fram... Vad det än gäller är jag så.
Jag måste sluta tänka så. Det är ju löjligt...
Oki... Jag gör det. Det är bestämt nu. Ska ordna lite med några saker först, så sker det snart.

Kramar
från vimsiga Miss Secret

Långa sträckor haltar jag fram...

 

Ofta sätter jag mig ned och känner att jag inte orkar mer...

 

 Jag har blicken vänd framåt... andas tungt...

 

undrar vilka hinder som kommer längre fram...

 
Blicken vänds bakåt... det ser mörkt ut därborta...

 

Jag reser mig sakta... nu ser jag bättre hur lång sträcka jag har avverkat...

 

Jag ser varje hinder jag klättrat över och varje hål jag ramlat ned i...

 

Men även den vackra skogsgläntan där jag kände trygghet,

 

spåren efter andra människor jag mötte,

 

 som lämnade sina visdomar hos mig, som tog min hand och ledde mig i säkerhet när jag var vilse...

 

Jag vänder blicken framåt igen... nu när jag står upp kan jag kan se vackra plaster i fjärran...

 

Nyfiken och pirrig undrar jag om det är lika ljuvligt som det ser ut...

 
Tröttheten känns i hela min kropp...

 

Jag tittar mig omkring där jag befinner mig nu, och ser att här finns allt jag behöver - för stunden...

 

Just nu tänker jag stanna här och vila... så jag orkar gå vidare imorgon mot det som lockar.

 

Haltandes eller ej, någon gång ska jag också komma fram.

 

(bild © xxburiedbymylovexx)

Mitt andrum... som så många före mig beskriver sin sida som... Om jag andas mer när jag sitter här vette fasen... men väl bättre efteråt kanske...

Mitt space... det känns bra... Ett ställe för mina tankar, vilka jag vill... endast mina rädslor håller mig tillbaka...

Vad tänkte jag egentligen med att skriva just här? Hos er... Varför valde jag inte en vanlig dagbok..?

Jag kanske ville provocera mig själv... till att våga... för att se vad som händer... när andra får åtkomst till mitt innersta...

Få mina farhågor besannade...

Eller att inget alls händer... mina ord bara passerar... som ettor och nollor... ut i rymden...

Eller att någon tar del... förstår... och låter mig förstå...